Min historia

Min historia sträcker sej långt bakåt i tiden. Längre än jag minns, längre tillbaka än 3 december 1981 då jag föddes. Min historia börjar nånstans där långt, långt tillbaka då spaden och roddbåten var vad som gällde på Ytterholm. Min historia är sammanflätad med gårdens historia och på så sätt börjar min historia egentligen nångång långt före min tid, för gårdens historia påverkar mej dagligen, och på så sätt känns det som att min historia börjar före mej.

Gården Västeräng är en liten gård som fick sin början nångång runt 1890. Då köpte min morfars farfar Johannes Österlund, och hans fru Selma en bit mark på Ytterholm av Biskopsö mellangård och började med gården. Vartefter de fick råd köpte de mer mark. Och så växte gården sakta och sedan har gården vandrat genom generationer, Johannes, morfars far Villiam, morfar Guy, mor Diana, och för tillfället är det dödsboet efter mamma som äger allt, och jag som håller fyr i spisen. Varken morfar Guy, eller mamma Diana har bott här permanent, och det har inte jag heller alltid gjort. Jag är uppvuxen på Björklöfs handel på Kirjais, och tanken var att min mamma och pappa skulle bo här, men mitt i renoveringen blev mamma sjuk. Hon fick cancer, och dog 2006. Huset var då mitt i renoveringen, men beboeligt blev det våren/sommaren 2008. Då blev det så att jag flyttade in i huset. Så, sedan dess har jag bott här. Före renoveringen hade huset inte varit året runt bostad sedan 1970-talet, utan fungerat som sommarställe.

Historierna om tiden när min morfar var liten och bodde här i gården är många. Det var ju en tid då det hände mycket i världen. Han föddes 1925, äldst i en syskonskara på 7. Att bo på en gård, där det hänt så mycket sätter på nåt vis spår i en. Man vet att det där berget heter Pajjstuuberge, för där lär pajjstuun ha stått. Alltså, lekstugan. Och i den där lönnen hade moffa skurit och påta med en kniv nångång när lönnen var liten, och hacket syns ännu. Nu är den jättestor och jag skulle gärna vilja ha ner den… Men, till lika, det sitter många minnen i den lönnen… Så kan man då ta ner den? Nyledon, som knappt håller ihop mer, som den är gammal, heter nyledon ännu, för den var ny när moffa va liten… Det finns hur många exempel som helst, och de påminner mej titt som tätt och nästan varje dag tänker jag på någon sådan sak, som sitter inrotat i en, minnen från förr… Så fast historia är just historia, så finns den ändå nära lite hela tiden.

Min egen historia, som i princip började med att jag växte upp mellan godishyllan och glassdisken på butiken, har varit både brokig och krokig. På många sätt. Inte så många tvära kast hit som dit, men visst finns det några sådana också. Jag växte alltså upp på en bybutik. Vi hade alltid popcorn hemma, och mjölken fick man lära sej om den var bra eller dålig genom att lukta på den. Att dricka mjölk som ännu fanns två dagars försäljningstid på, hände ytterst sällan. Men det gick jättebra det med, och jag fick i tidig ålder lära mej att även om äpplet har en fläck på ena sidan duger hela resten av äpplet riktigt bra att äta, och datummärkning berättar inte om produkten är bra eller dålig. Det vet man först när man öppnar den och använder sina sinnen för att ta reda på dens egentliga skick. Efter grundskolan gick jag i Ålands Naturbruksskola. Det var en bra skola. Liten och rätt trevlig, och jag trivdes hyfsat, men jag längtade ju hem. Hem till ”fastlandet” som man säger där. När jag gått ut skolan, så flyttade jag hem. Hem tillbaka till Nagu, Kirjais och så på någå vägar blev jag frågad om jag ville köpa några får. Jadå sade jag, och så efter någon vecka kom de. 5 fina finska lantras tackor landsteg på Ytterholm.

Och där va de sen.

I princip. Jag har alltid tyckt om får. Vi hade haft lånade får på sommarbete på Ytterholm, flera somrar tidigare, och dem tyckte jag väldigt mycket om att vistas med. Så lyckan var ganska stor när jag hade mina egna 5 får. Bräka, bläsa, blacka, broa och breda hette de. Tänk att jag kommer ihåg dem ännu 🙂

Livet svängde lite hit, lite dit, och efter något kraschat förhållande och livets villervalla vidare, så blev jag gravid mitt i mammas cancer. Mamma visste om att hon skulle bli mormor innan hon dog, men, hon fick aldrig uppleva Mathias. Hon dog i oktober 2006, och Mathias föddes april 2007. Mathias pappa bodde/bor på Åland. Han driver sitt jordbruk där, och jag mitt här. Mathias fick således bo på två ställen, och det var inte alldeles enkelt att få hans schema och liv pusslat och planerat.

Sen svängde livet igen i någon vända. Ibland vet man inte riktigt när saker och ting händer. Men, en avgörande milstolpe för mycket i mitt liv hände för (i skrivande stund) ungefär ett år sedan. Några dagar innan påsken 2016 fick jag blindtarmsinflammation. Jag visste ju inte vad det var som kunde göra så ont och jag ringde och pratade med flera hälsostationer, men, inte kunde dom fastslå någonting exakt. Jag beklagade mej lite, men, inte tror man ju aldrig att man är riktigt sjuk, man är bara lite överkänslig, och ska inte pita och marra för småsaker. Men sen, mitt i en natt, efter att jag blivit rådd att ta någon panadol och burana och vad det allt var, då sprack den. Då blev det fart på. In till tyks, och operation och så följde hela baletten med inflammation och infektionsvärdet upp till skyarna och jag var helt kaputt i flera veckor. Mitt i värsta vårrusningen. Fårhuset fullt med lamm. Mycket på hälft och en fullspäckad sommar framför. Kanske krashade en del av mej då. Iallafall kraschade förhållandet med Mathias pappa mot sensommar-höstkanten.

Jag har genom allt det där, sakta byggt upp min lilla gård. Inte kan jag påstå att det går wow-bra, men på nåt vis går det ändå. En av de stora sakerna till att det går är att jag trivs och tycker så otroligt mycket om mitt jobb. Därför har jag aldrig heller kunnat släppa det och flytta eller nåt sånt. Jag har som hittat min plats på jorden.

Annonser